måndag 30 juli 2012

Första arbetsdagen

Lite ångest i pedalerna under den tre kilometer långa cykelturen till jobbet.

Nu har jag arbetet hela dagen och det känns det betydligt lugnare i själen. Några av mina närmaste arbetskamrater började också i dag så vi tog oss igenom de första timmarna i samförstånd :-)

Dagen har bl.a. använts till att gå igenom mejlboxen. Mycket har varit inaktuellt men en del har kunnat utföras direkt. Bl.a. har jag beställt ett antal iPhones till nya rektorer samt glädjande 30 läsplattor till förskolan.

Det kändes finemang att SSO fungerade till vår nya lärplattform edWise. SAML 2 rakt in i portalen. Galant!

Ett roligt besked att man kommer upp från Frölunda Data och kör en workshop under 1-1-dagarna 14-17 augusti. Tänker ta tag i programmet igen i morgon.

På onsdag börjar vår nya skolchef Inger Norman. Det ska bli intressant att prata med henne på fredag. Tid bokad. Det ska handla om IT :-)

Sedan hann jag med ett samtal med gravid dotter också. Hon har också börjat jobba efter sommaren. Nästgårds, på CVL.

Upp på cykeln nu, undrar hur pedalerna känns?

torsdag 26 juli 2012

Badsemester

Eftersom meteorologerna lovat högsommar några dagar tog vi chansen och begav oss till Roslagen på en liten badsemester.

På vägen ner tittade vi som alltid till några slott. Den här gången Rånäs slott och Penningby slott. Blev väl mest imponerad av slottet i Penningby, som är ett medeltida slott med härlig ghostfeeling. Det ska visst spatsera omkring en del kända spöken i området. Vi såg dock inget, vilket inte förvånade bloggaren.


Vi campade på Björkö Ören camping nära Gräddö. Ett härligt ställe som bjöd på sommarväder, äntligen. Framåt kvällen var det 20-25 grader och det var då vi tog beslutet att direkt på morgonen ta årets premiärdopp i det fria.

Sagt och gjort. Vid sjutiden på morgonen promenerade herrskapet ner till bryggan och hoppade i det havsfriska vattnet. Det smärtade i benen, var det sjutton grader så var det inte mer. Tufft, men frukosten därefter smakade himmelskt gott.

Sedan blev dagen bara varmare och varmare. Jag tror att vi till slut hamnade på 27-28 grader. Fru T var euforisk och fick oss att stanna i Hargshamn och plums i plurret där också. Lika kallt, bara galna barn i vattnet, ytterst få tvekande föräldrar.

Efter lunch på parkeringen blev det Öregrund och Sunnanö Camping. Det annonserades som fullt men fru T pratade in oss eftersom hon såg badet och skulle i igen. Så blev det, plask i och den här gången var det arton grader i vattnet. Anständigt!

Efter en cykeltur in till Öregrund (2*3km) grillades det fläskkotlett och majs. Precis när vi hade satt oss ner för att äta svek oss meteorologerna och ett kaosåskväder med medföljande störtregn bröt ut. Vi trodde naturligtvis att det skulle bli kortvarigt, men badsemestern tog där slut lika snabbt som den hade börjat. Temperaturen sjönk och regnet fortsatte att skvala hela kvällen

Litet plåster på såren var att TV-kanalerna funkade och vi kunde titta på Sveriges första fotbollsmatch i OS. 4-1 mot Sydafrika. Duktiga tjejer.

På morgonen höll vi knappt på att ta oss från gräsplätten vi stod på pga av den genomblöta marken. Men den skickliga chauffören trixade ut Dethleffsen med all sin kunnighet och med hjälp av en masonitskiva under framhjulet.


Är sommaren slut nu?

måndag 16 juli 2012

Tillbaka

En sak är helt säker! När man kommer hem från en treveckorstur i främmande land (650 mil) så är man helt slut dagen och dagarna efter. Man tycker ju att allt borde vara lättare. Frukosten, disken, lunchen, kvällsmaten, aktiviteter.... man har ju allt på armlängds avstånd.

Men nej, så är det inte. Efter urplockningen av prylar ur motorhemmet går man in i någon sorts dvala. Man blir en soffpotatis av hög kvalitet, sätter sig framför TV:n och tittar på en hel etapp av Tour de France och tycker t.o.m. att Ernsts ljuskronor är viktigare än att hitta på något att göra. Tack och lov känner fru T och jag på samma sätt. Måste dock till T:s försvar meddela att hon under söndagen var och storhandlade mat till det gemensamma hushållet.

Nu är det måndag morgon och livsandarna börjar återkomma. I dag blir det litet besök hos barn och barnbarn. På vägen dit ska jag lämna in min iPhone som trilskades med början i Edinburgh. Konstigt nog har det gått alldeles utmärkt utan den. Funderar också på ett besök på MediaMarkt för inköp av en liten trådlös högtalaranläggning.

Jag har inte varit in på min e-post på snart fyra veckor. Fick alldeles nyss för mig att jag skulle kolla hur många röda flaggor som fanns där. Döm om min förvåning när jag upptäckte att jag hade glömt bort mitt lösenord. Bra eller dåligt? Förmodligen bra om man ser på avslappningsnivån. Dåligt om det är åldersrelaterat :-)

Två veckor kvar på semestern!

torsdag 12 juli 2012

Tack för denna gång!

Det var dags att lämna Great Britain. Det kommer att ta tid att smälta tre intensiva veckor. Återkommer med en del samlade intryck!

Vi åkte till Dover och tog färjan till Dunkerque. Det kändes mäktigt att vinka adjö med Dovers vita klippor i bakgrunden. Mycket historia och nostalgi i dem.

White cliffs of Dover
Årets sommaräventyr tog till stor del slut där. Visserligen hade vi nästan två hundra mil hem när vi stod där på färjan i ganska ljumma vindar och njöt av utsikten.


Just nu har vi landat på en camping i Maribo strax norr om Rödby i Danmark. Dagen har inneburit en åttiomilakörning från utkanten av Gent i Belgien via Holland och Tyskland till de röde och vide.

I morgom når vi gamla Svedala igen via Helsingör och Hälsingborg. Sakta tuffar vi norrut och återser Sandviken till helgen.

Avslutar med en symbolisk bild från Alster i Belgien där vi sov i natt. Det tuffades på hela natten trots att husbilsfolket låg och sov som stockar ett hundratal meter därifrån.

Europa är alltid vaket!

Mot nya mål :-)

tisdag 10 juli 2012

Stonehenge och Brighton

Stonehenge började byggas för omkring 3000 f.Kr. Stenarna är Europas mest berömda förhistoriska monument. Dit åkte vi och förundrades, som alla andra över hur människorna har klarat av att bygga detta.

Bara det att stenarna står där de står och många av dem är intakta är fantastiskt i sig. Gissningar om deras ändamål är av mindra intresse. Spekulationer om druider, religioner och vetenskaplighet? kan andra hålla på med.

Tungt måste det ha varit :)
Efter besöket på Stonehenge blev det raka spåret till Brighton. Nåja, raka spåret vet jag inte. Det här landet har pippi på rondeller. Lyckligtvis har jag lärt mig hur man kör i dem.

Det blev en ganska trasslig infärd till campingen som ligger i East Brighton Park and Sports Ground. Tänk vad lätt det skulle vara ifall man ville uppge en enkel gatuadress, med det gör man inte. I stället håller man på med postkoder som inte alls talar om vad campingarna egentligen ligger. Tröttsamt, men de kanske ändrar sig ….om hundra år?

Campingen låg emellertid väldigt fint till när vi väl hittade den. Fem- sexhundra meter ner till vattnet (Engelska kanalen) och en dryg kilometer efter vattnet fram till Brighton Pier. Centralt alltså.

Piren långt där framme
För mig var detta tredje besöket i Brighton. Första gången var jag på engelsk sommarkurs när jag läste till folkskollärare i Gävle. Året var 1968. Vi åkte båt över Nordsjön till Hull och buss ner till Brighton. Under bussresan meddelade man i radion att Bobby Kennedy hade blivit skjuten. Det var den 6 juni.

Andra gången var jag på lägerskola med en åk 9 från Järbo. Vi var inkvarterade hos familjer i Hastings och åkte på en dagstur med tåg till Brighton. Året var 1978.

Men nu är det 2012 och vi hade tur med vädret även denna dag. Trots att det regnat en hel del under vår resa så har vi haft riktigt bra väder de dagar som vi har varit ute och rört på oss.

Vad tittar man på i Brighton, då? Royal Pavilion, Prinsen av Wales fantastiska orientaliska palats naturligtvis. Clock Tower, alla studerandes mötesplats i staden. The Lanes, labyrinten av antik- och andra sorters affärer samt Brighton Pier.

Clock Tower
Där avslutades dagen med en jättegod Fish an Chips! Värdig avslutning innan cykelfärden hem till husbilen.

I morgon tar vi färjan över till fastlandet från Dover.

Mot Stonehenge via Eden Project

Vi var uppe i ottan och skötte våra morgonbestyr med den äran. Bl.a. fick vi uppleva den mest fantastiska myntautomat som vi någonsin sett på en camping. Det värsta med den vara att bloggaren inte fick något varmvatten och att fru T höll på att skålla sig


På smala vägar tog vi oss ner till the English Channel och St. Michael´s Mount. Det är den engelska motsvarigheten till det franska Mont St Michel, som vi besökte för två år sedan. Båda öarna är omringade av ebb och flod. Under vår förmiddag vid St. Michel´s Mount var det flod. Det innebar att en båt åkte fram och tillbaka med passagerare till och från ön i väntan på ebb. Då kan man nämligen promenera över på havsbotten. Fascinerande!


Efter besöket vid Engelska Kanalen satte vi Astrid på Eden Project och tog oss de 6-7 milen dit. Det är ett fantastiskt ställe, väl värt ett besök.



Inbyggd i en lergruva uppfördes projektet, som är en global trädgård för 2000-talet och som visar den fascinerande historien om människans beroende av växter. Här finns två futuristiska drivhus som utformats för att efterlikna miljön i varmare klimat, ett varmt och ett fuktigt, det andra varmt och torrt. Drivhusen är genomskinliga hexagoner av ultralätt plast. Bör ej pratas om, bör ses! Ett litet aber dock! Skulle det inte vara litet roligare med en del djur där också? Fjärilar, fåglar, fiskar?


Sedan drog vi mot Stonehenge. De första nio kilometerna ut till A 30 var de galnaste hittills i vårt husbilsliv. Vägarna var så smala att häckarna skrapade i på båda backspeglarna på motorhemmet samtidigt. Fick vi möten? Jaaaa, hela tiden! Helt sjukt!

Till slut hamnade vi i Sparkford 7-8 mil från Stonhenge. Hittade en SPAR och en välskött camping. Värden älskade svenskar för vi klagar aldrig på priset i motsats till snåla tyskar!!

I ottan i morgon blir det tvagning i en datorstyrd dusch!! Sedan Stonehenge, Englands svar på Ale Stenar!

Hej!

En liten hälsning från mig (jag har som sagt en del annat att pyssla med). Jag vill berätta att vi har haft tur med vädret trots att det regnar då och då. För det mesta när vi stannar till för att titta på något så har det varit uppehåll. Angående temperaturen så har det varit skönt under hela resan. Inte en endaste gång har jag frusit! Vi har sett att det regnar i princip överallt i Centraleuropa nu så det spelar inte så stor roll vart man åker. Vi har det bra ändå!


Fru T.

Lands End och Minack Theatre

Atlantic Highway (A 39) bjöd på allt under vägen ner mot Lands End. Krokiga brittiska vägar, svepande ”franska motorvägar” med 15 % lutning ner i någon kilometer och samma lutning upp kilometerna därefter, grandiosa utsikter och färd genom tunnlar av vegetation, sol ena stunden och tung dimma (sikt 30 meter) minuterna efter.

Lands End var en överraskning. Jag hade väl tänkt att vi skulle komma ut på en öde plats med några parkeringar och några kilometers promenad fram till en klippa. Så var inte fallet. Parkeringen var obrittiskt välordnad och sedan var det bara att spatsera genom ett kommersiellt område fram till vidunderliga utsikter ut mot havet. Det var helt vindstilla och varmt och vi njöt av varje minut under den timme vi traskade omkring i området. Cornish ice-cream blev det också. Smakade exakt som svensk glass?

Sedan åkte vi på alpvägar ut till Minack Theatre. 20 % lutning i serpentinböjar med husbil var väl inte det man hade tänkt sig i England men det gick bra, man börjar vänja sig.

Teatern och området var en fantastisk upplevelse. Den uppfördes 1932 i klassiskt grekisk stil och har en grandios utsikt över Porthcurnobukten. På somrarna ges teater- och operaföreställningar med havet som bakgrund. Det sägs att skaparen av denna fantastiska plats, Rowena Cade har burit mycket av stenarna själv till detta praktverk under Minack Rock
.

Kommer ni hit någon gång, upplev även stranden i närheten. Den är extraordinär!

På vägen därifrån och med riktning mot Eden Project hamnade vi på en mycket trevlig camping. Vi tog av vid första bästa bruna campingskylt och hade tur denna gång.

Området vaktas av två kalkonliknade hönor (inte campingvärdar) som sprätter omkring och socialiserar. Så ska en camping vara.


söndag 8 juli 2012

Bath

När vi vaknade på morgonen på Marine and Caravan Park i Bath hade regnet upphört till en del. Vi trippade över några blöta gräsmattor till Park and Ride-parkeringen. Efter tio minuters bussfärd längst upp och längst fram i en dubbel-deckare var vi framme i Bath centrum och började vår promenad.

Vi betalade in oss på Roman Baths. (Fint att vara Senior och få reducerat pris på biljetten. Det enda som är positivt att vara Senior). Det var en trevlig timme att gå omkring i baden som är ett av de bäst bevarade minnena från romersk tid. Roligt också att Bill Bryson fanns med som kommentator i hörlurarna.


Vi fortsatte via Pulteney Bridge upp till The Circus och Royal Crescent. Halvmåneformade husområden från 1700-talet som kanske är det som Bath arkitektoniskt är mest berömt för. Det har i alla fall skrivits spaltmeter om dessa byggnader.


Tillbaka till campingen och avfärd mot Devon och Cornwall.

Vi tog några snirkliga vägar till Cheddar Gorge. Det är en spektakulär ravin som bildades under senaste istiden. I Cheddar tillverkas osten med samma namn. Tidigare lagrades osten i grottor i ravinen, eftersom de höll jämn och hög fuktighet. Numera använder man särskilda lagerlokaler. När vi hade kommit igenom ravinen ner till samhället förundrades vi över att det sannerligen finns människor (turister) överallt!


Efter cheddarbesöket blev det full fart till Barnstaple som ligger vid Celtic Sea och en godkänd camping med en talträngd campingvärdinna som tyckte att vår engelska var bra. Tack för det och tack för solen som bröt fram på kvällskvisten och gjorde semestern än mer trevlig!

Land´s End nästa.

Heavy rain

Med de allestädes närvarande skogsduvorna brunstigt brölande i skogsbrynet lämnade vi Formby med riktning mot Bath. På vägen ut till motorvägarna tog vi en tur förbi Liverpools och Evertons hemmaarenor, Anfield Road och Godisson Park. De låg ganska nära varandra i vanliga bostadskvarter. Kändes litet märkligt.



Resan till Bath var som en enda lång resa i en biltvättomat utan lödder. Heavy rain var ett understatement. På radion hörde vi intervjuer med folk som var strandsatta p.g.a. stigande vattenflöden i vattendrag. Det vanligaste ordet på BBC denna dag var FLOOD!

Nåväl, vi tog oss helskinnade och torrskodda till Bath och trodde väl att det skulle vimla av campingar i området, vilket det inte gjorde. Efter lite irrande på måfå upp och ner i det väldigt kuperade Baths närområde fick fru T (som vanligt) napp på Internet.

Ett nytt irrande tog vid och när vi hade tappat tron på att campingen skulle dyka upp (det finns nämligen inga skyltar till campingarna och inga nummer på gatuadressen, bara postkoder till området på gatan) så dök den upp som ett mirakel (kändes det då). Det fina var också att Marine and Caravan Park bara ligger några kilometer från centrum och vid en Park and Ride.

Receptionen visade sig vara stängd, men det fanns ett ”sinnrikt” system som beskrev hur vi skulle kunna lista ut vilka platser som var lediga genom att kolla de kuvert som fanns utlagda till bokade platser och titta på de platser som det redan stod ekipage på. Just som vi tänkte ta itu med den uppgiften släntrade en rastafari-man fram ur regnskyarna. Först verkade det som om han inte ens kunde engelska, men sedan blev det full fart. Han hade t.o.m. nyckel in till receptionen och listade snabbt ut att plats 64 skulle fungera för oss.

Det kändes riktigt bra att det löste sig igen! Det är nämligen jättesvårt att hitta någon plats att fricampa på i England. Varför kan engelsmän inte hänga med det senaste som hela Europa har anammat, koordinater!??

På kvällen blev det filmtajm (romantisk filmbagatell om Paris) och tidigt sänggående! Utanför pinkade det på obönhörligt! I morgon besöks Bath.

fredag 6 juli 2012

Liverpool

När vi vaknade såg det fint ut på väderfronten men vi vågade inte riktigt tro att det skulle förbli så. Vi tog en chans och släpade inte med oss regnställ eller paraplyer. Som damen i receptionen lovat så var det en kort cykeltur till stationen i byn och ett tåg rullade in nästan på en gång.


Efter tjugofem minuter var vi inne i centrala stan och eftersom vi var nära Mathew Street så började vi med lite Beatlesnostalgi. På våra fortfarande träningsvärkande ben gick vi trapporna ner till Cavern Club, ”where it all started”. Det var verkligen roligt att se och det gick faktiskt att föreställa sig hur det sett ut när grabbarna spelade där framme på den lilla scenen.



Sen gick vi gatan ner och fotade lite olika minnesmärken och traskade vidare till hamnområdet som ståtar med ”The Three Graces”. Det är tre berömda byggnader som tillsammans bildar Liverpool skyline. En av dem är Liver Building med The Liver Birds som tronar högst upp. Vi beslutade oss för att försöka hitta några skarvar till fågelsamlingen som ett minne från staden.



Från Pier Head gav vi oss ut på en timmeslång tur på floden Mersey. Det blev toppen både med tanke på sightseeing och väder. Intressant information och sol och värme. Tillbaka i hamnen var det nära till området Albert Dock som de har rustat upp de senaste åren till ett fint område med restauranger och museer. Vi pausade för lunch på ett ställe som heter Pan-Am. Alldeles intill ligger museet The Beatles story men det hoppade vi över. Vi tyckte att vi redan kunde och visste det vi ville kunna och veta om Beatlarna.


Jag tänkte sen att en tur i Europas största shoppingområde ”The One” kunde vara skoj men det är det inte. Det var alldeles för stort och jag blev bara snurrig i huvudet. Sen hörde det till saken att jag helst vill gå omkring ensam för att inte känna mig stressad. Så jag väljer att shoppa senare under turen när jag kan parkera H i en pub eller på en parkbänk.


Liverpool har två katedraler som sägs vara märkvärdiga, så vi gav oss iväg för att titta på dem istället. Den första är världens största anglikanska kyrka och den var helt klart pampig. Inte särskilt gammal men ändå i äldre stil eftersom två världskrig kom emellan och stoppade bygget. Modernt är det i alla fall med tanke på annat. De har restaurang inne i kyrkan! Det finns också en del modernare konst som bröt av mot det sakrala. I kyrkans shop hittade vi också våra skarvar. En stor och en liten som sig bör.


En liten promenad bort ligger den relativt nya (1967) katolska katedralen. Den är cirkelformad och kröns av en 88 meter hög törnekrona. Insidan har ett blåaktigt sken genom de målade fönstren. Mycket annorlunda för att vara en katolsk byggnad.


När klockan var sex drog vi oss tillbaka till Moorfields station för hemfärd. Vi är mycket nöjda med vår dag i Liverpool och det gjorde säkert sitt till att solen sken på oss hela tiden. Ska det äntligen bli sommar?


Fru T.

Jakten på övernattning i Liverpool


För att få se litet mera av Lake District åkte vi västerut mot Keswick och tog av strax före i riktning mot Gresmere, Ambleside och Windermere i nämnd ordning. Området är spektakulärt. Allt finns där. Krokiga byvägar, långsträckta sjöar och häftiga berg, allt i en salig blandning och inom ett relativt litet område. Allt i sten är välbyggt, murar som hela hus. Bakom varje häck lurar en stenmur, så det går inte att gena i svängarna. Det var mycket turister där redan nu, kan tänka hur det blir när den riktiga semestern börjar.

Sedan startade jakten på övernattning i Liverpool.

Det gick inget bra eftersom de campingar som vi kollat in inte var campingar. Vi befann oss på Mercyside efter färd under tunneln. (Det var billigt, 2-3 pund bara). Det började bli kväll och goda råd var dyra, eftersom fru T:s iPhone inte hittade något Internet heller.

Vi hamnade till slut på en Park and Ride och plötsligt släppte allt. Efter omstart av iPhonen kom fru T ut på nätet och hittade en camping två mil norr om Liverpool i Formby. För säkerhets skull ringde hon och frågade om campingen var en camping och om vi i så fall fick plats där. Jakande svar på båda frågorna från den goda fén i receptionen, som lovade att öppna grinden för oss när vi skulle anlända en timme senare.

Sagt och gjort, allt funkade! I morgon sätter vi oss på tåget från Formby och åker in till Liverpool för en heldag i Beatles tecken. Tågen går med en kvarts mellanrum. Lovely!

Campingen heter Formby Point Caravan Park och ligger fem hundra meter från sanddynerna och den magnifika sandstranden mot Liverpool Bay och Irish Sea. Vi hann med en promenad dit ut. Det var kraftig ebb och tittade vi söderut såg vi Liverpools skyline i horisonten.

Det är kul att vara på semester!

onsdag 4 juli 2012

Transportdag till Lake District

Ja, vi tog oss upp trots TRÄNINGSVÄRKEN, köpte en karta över Ben Nevis-området som vi ska sätta på någon vägg hemma och rullade söderut.

Först blev det en härlig tur längs Loch Linneh och en grandios sådan genom bergsområdet Glen Coe. Vi hade inga tankar på att stanna och klättra upp i något av dem. Det som slog oss var att det var tomt på befolkning under de 5-6 milen i bergsområdet.

Sedan passerade vi det populära Loch Lommond-området. En vacker sjö, som jag inte kunde njuta av eftersom vägen i norra delen av sjön var helt galet krokig och smal. Det var ytterst nära att backspegeln på högra sidan hade rykt all väg. Körde man sakta där? Näe!!

När vi såg hur stort och kaotiskt Glasgow verkade tog vi det gemensamma beslutet att bara glida igenom Skottlands största stad via motorvägen mot Lake District.

Vi hade gps:n på en camping i norra änden av distriktet, men missade den och hamnade på ett märkligt ställe som fru T nu ska beskriva.
I dag blir det Liverpool, yeah, yeah, yeah.

Hoahahaha…

Ja det är bara att skratta åt eländet. Idag gjorde det ännu ondare att kliva ut ur husbilen. Jag tror att det är det här rörelsemönstret jag kommer att ha när jag är nittiotre. Så det satt riktigt bra med en transportdag igår.Campingen (eller Holiday Park som det heter) som vi är på nu är den största jag nånsin sett. Jag vet inte hur många villavagnar det står här men det är många hundra och de är privatägda. Platserna för ”resande” är bara tjugofem. Det är dyrt, för det är högsäsong, som campingvärdinnan sa. Men här är nästan heldött för de har ju inte semester än! I England finns det väldigt mycket regler kring de mest underliga ting men detta ställe slår allt. Här får inte barnen synas eller höras, de får inte vara utan vuxnas tillsyn i lekparker eller på toaletter. Helst ska man låta bli att cykla och man får bara gå med sin hund på ”the dogwalk” (jag undrar hur de kommer dit!). Bilen får bara framföras i 3 km/h! Bollar och frisbees är totalförbjudna. Med tanke på att det inte ens finns någon strand här så kan jag inte förstå varför de väljer att bo här. Desperata att komma bort från stan?

Nu ska jag försöka ställa mig upp och göra morgonbestyren. Ajajaj. Sen blir det skönt att sitta några timmar igen genom Lake District och ner till Liverpool. Tänk om man skulle ta sig en svängom på nåt trendigt disco där ikväll? Hoahahaha…


Fru T.

tisdag 3 juli 2012

Ben Nevis

En av de aktiviteter som var helt överenskommen på denna resa var bestigningen av Ben Nevis, Storbritanniens högsta berg, 1344 meter över havet. Jag var väl litet tveksam rörande min fysiska status när det gällde en sådan klättring, eftersom campingen nedanför i stort sett ligger vid havsnivån och de ett tusen trehundra fyrtiofyra metrarna upp i luften är så många effektiva metrar. Ingen basstation halvvägs upp här inte. Min sherpa fru T däremot hade jag inga betänkligheter om.

När vi kom till campingen fick vi reda på att klättringen, om man gnider på skulle ta åtta timmar. Fem upp och tre ner. Det kändes overkligt och skrämmande att vi skulle vara ute och gå i åtta timmar.

Man såg Ben Nevis topp ifrån husbilen och sikten var bra bortsett från en molnhätta på bergets topp. Sherpan fruT gjorde i ordning två mackor och en del vätska, lade i regnrockar och en del annat i ryggsäcken och hängde den på ”Hillarys” rygg.

Redan i de första backarna förstod vi att dagen skulle bli lång och krävande. Stigen bestod av trappor av ganska stora stenar. Ibland jämnt utlagda, ibland fick man skutta till rejält. Vi hade folk omkring oss hela tiden, en del på väg upp och del på väg ner. Vi startade kl 11 så vandrarna som vi mötte i början och som redan hade varit uppe på toppen måste ha startat i gryningen.

I början stannade vi upp och beundrade utsikten var hundrade meter, men förstod ganska snart att man måste ligga i för att komma upp inom de planerade fem timmarna.


Efter en relativt lätt sträcka tvärs över berget, började bestigningen på allvar. Vi hade ett femtontal zick-zacksvängar framför oss som alla pekade rätt upp i himlen. Underlaget bestod både av stora stenbumlingar och små grusliknande sådana som man halkade till på då och då. Samtidigt blev vädret sämre och sämre. Regnet kom uppe i molnet och sikten var bara ett tjugotal meter. Det innebar att vi inte hade en aning om var toppen var. För varje sväng på stigen hoppades vi att prövningen skulle vara slut. Men nej! Ytterligare hundra meter rakt upp till nästa sväng och så höll det på.

Plötsligt började jag att må illa. Sherpan fru T lade mig ner vid ett rösa och halade fram medhavd matsäck och vatten. Efter några minuters ätande och drickande började det kännas bättre och vi återtog klättringen. Sherpan först, ”Hillary” efter.

Prövningen var dock inte slut. Plötsligt dök snön upp som vi måste halka oss över. Sherpan fru T blev ordentligt blöt om fötterna och började frysa om dessa. Vi träffade två svenska kvinnor som upplyste oss om att det var tio minuters vandring kvar och förtröstansfullt kämpade vi oss vidare och såg plötsligt det stora röset som bevisade av vi var framme. "Hillary" och sherpan fru T klättrade upp på röset för fotografering. Att stanna kvar och triumfera någon längre tid var inte att tänka på. Det blåste riktigt tufft och temperaturen låg säkert bara på några grader över noll. Vi hade gått upp på fyra timmar.

Jag hade väl en tanke på att nedfarten skulle bli lättare. Men oj, vad jag bedrog mig. Andra muskler behövdes för att spjärna emot nerför berget. Det innebar att efter någon timme nerför så var benen helt slut. Jag försökte sätta mig och vila ibland men då fick jag sendrag på de mest osannolika ställen, så det var bara att halka på efter sherpan fru T.

Efter sju och en halv timmes vandring anlände vi till campingen. Duschen, maten och ölen smakade som aldrig förr! När vi satt där och åt sa fru T att det här var den bästa dagen på semestern. Jag tog en sipp på ölen och var benägen att hålla med .

Jag försökte få fru T att förstå hur mina ben kändes i slutet på vandringen. ”Skaffa en höjdhoppställning, sätt upp ribban på tjugo centimeter…….och jag skulle riva!”

Jag tror kanske att jag skulle klara fyrtio centimeter, med risk då för höftledsluxation. Det fanns en kort stund då och då under vandringen när jag funderade lite på att vända. Men så tänkte jag på hur det skulle kännas i efterhand. Det skulle verkligen inte kännas bra i sinnet. Nej jag skulle rent av skämmas, så det fanns inget val. Jag förstod ju att vi inte skulle dö, och det som inte dödar härdar, eller hur? Fast en stund ovanför snögränsen var jag faktiskt lite oroad för att förfrysa fötterna. Jag var genomblöt och gick i hikingsandaler . Nu är jag stolt!


Fru T.

måndag 2 juli 2012

Skye

Det var jätteblött när vi vaknade men inga riktiga regndroppar. Min förklaring var att det var tung dimma från Moray Firth som lade sig som ett vadmalstäcke över oss. Fru T var tveksam.

Innan vi åkte från den ruffiga campingen tömde vi gråvattnet och skaffade oss nytt dricksvatten.

Sedan följde en trevlig tur längs Loch Ness, sjön som borde kunna leva ett eget liv utan den ohängda Nessie, som ju alla vet är uppdiktad. Vi passerade bl.a. Urquhart Castle. Allt ska de ha betalt för men tji fick dom!

I slutet av sjön tog vi av mot Skye vid Skye. Sträckan fram till Skye var en angenäm överraskning. Bergig och mitt i härligheten dök en långsträckt vattenreservoar upp som Scottish Hydro använder till…..något? På vägen ner till Skye såg vi flera fina ställplatser, som vi beslutade oss för att återkomma till efter Skye-besöket.

Skye var så hübsch, awsome som ryktet gör gällande. Vägen från Portree upp till Staffin kantades av storslagna scenerier. Vi stannade titt som tätt, gick ur, klättrade en bit och fotade.

Sedan höll vi på att göra en tabbe norr om Staffin, ta bergvägen över till Uig! Som tur var bangade jag ur när jag såg att vägen var enfilig i 17 km med 20 % lutning på sina håll. Resan runt den nordliga udden gick inte av för hackor den heller, enfilig och högt, högt över innanhavet The Minch.

Efter zick- zackandet i norr vände vi kosan mot Talisker på västkusten och dess destilleri. Vi tog bilder av exteriören, som säkert kommer att göra whiskeyälskare gröna av avund. Köpte även några 10-årigar till mina svärsöner.



Avslutade sedan trettiofem mils körande med återkomst till vattenreservoaren i bergen, som fru T säkert vill berätta mera om :-)

Vill och vill! Nu kommer de där kraven igen på att jag ska skriva nån liten avslutningskläm! Jag har faktiskt ett annat ställe att skriva på också än denna blogg. Det är en personlig resedagbok som jag har fört varje år sen långt tillbaka. Det började som ett sätt att hålla koll på resekassan men har utvecklats till relativt fylliga skildringar av vad vi gör och upplever. Tillsammans med bloggen är det lätt för oss att gå tillbaka och kontrollera fakta när våra minnen inte stämmer överens, och det händer då och då. Åter till reservoaren. Jag bara tror att det är en reservoar (den heter för övrigt Loch Cluanie), för det ser ut som en reservoar och jag vill att nån ska berätta om det är en reservoar. Med den mycket viktiga frågan säger jag god natt.


Fru T.

Inverness

Målet för dagen var Inverness, de skotska högländernas huvudstad och den planerat nordligaste punkten under vårt storbritannienäventyr.

Först åkte vi de fyra milen västerut till Falkirk och deras roterande sluss som sammanbinder Edinburghs och Glasgows kanaler. En fantastisk manick som tar relativt stora båtar som i ett skovelhjul och lyfter eller sänker dem ett tjugotal meter från den ena kanalen till den andra. Inte nöjespark precis, lyften går sakta men konstruktionen är imponerande.


Sedan åkte vi väg A9 via Sterling upp mot Inverness. En resa på ungefär tjugo mil. På vägen upp passerade vi en märklig by som heter Pitlochry. Av någon anledning har den blivit ett centrum för hela turistnäringen i Grampian Mountains. Förmodligen för att byn liksom ligger mitt i allting. Lika långt till alla intressanta platser och aktiviteter. Byn kryllar av hotell och människor.

Alldeles norr om Pitlochry blev vi sittande i en bilkö i en timme pga en bilolycka med flera bilar inblandade.

Grampian Mountains är härliga att åka igenom. Böljande och nästan utan vegetation. Det är ljung som har tagit över hela området verkar det. Vädret hjälpte också till för att förhöja upplevelsen. Sol nästan hela vägen.

Just när vi kom fram till Inverness tyckte vädergudarna att det räckte och släppte ner ett vanligt skottlandsregn på oss medan vi tankade och hittade en camping nästan mitt inne i staden. Den heter Bught Caravan Park och hade en campingvärd som kallade mig Sir hela tiden. Trevligt.

Efter god mat cyklade vi ner till city i Inverness. En tur som fru T ska skriva litet om, om hon orkar. Semestrande tar på krafterna.

Gokväll!

Det finns väl inte så mycket att säga om den turen. Inverness är en ganska liten stad men cykelvägen in gick utmed en vacker flod som heter Ness (nästan som Nessie då vet ni). Det märktes att det var lördag kväll eftersom många var på fyllan och raglade runt redan tidigt. De vet väl inte riktigt vad de ska hitta på innan den riktiga sommaren har gjort sitt intåg. Imorgon ska vi åka till ön Skye som sägs höra till de vackraste delarna av landet. Nu kallar sömnen.


Fru T.